Mittåt

Jag har ägnat de senaste mornarna åt att promenera runt samhället.
Med P3 i lurarna.
Och nu har jag ändrat mig igen.

Morgonpasset med Olle och Martina är inte bara lyssningsbart, det är bra också!
Masen och kullan sköter ju sin uppgift alldeles strålande och är värda en hel del cred.

Min tidigare diss av P3 som fenomen avfärdas härmed hårt och bestämt.
Mammas nya kille och Cirkus Kiev skrattar jag väldigt mycket åt och Pang Prego (när Jesper Rönndahl är med) är också ett guldkorn i humortablån.

Brunchrapporten (om de sänder fortfarande) är däremot fortfarande skit.

Not so fun facts.

Jag läste någonstans att en bloggare bör blotta sina allra sämsta sidor för läsarna.
Nu tänker jag inte gå riktigt så långt men jag tänkte ändå avslöja en och annan lätt obehaglig sanning för er.
Vi börjar lite lätt.

Jag kommer väldigt sällan ihåg mina drömmar. Jag har lätt för att somna och sover djupt under större delen av natten. Ungar kommer och går till vårt sovrum men det är endast i undantagsfall som jag vaknar.

Dom gånger jag vaknar mitt i natten är det oftast av en dröm.
Och i 90% av fallen vaknar jag skrattandes.
Det är nämligen så att mitt undermedvetna tycker att jag är en stor komiker.
Två, tre gånger i månaden vaknar jag mitt inne i en dröm som för det mesta går ut på att jag är stjärnan i en sitcom.
Ungefär som Jerry Seinfelt.

Jag producerar fram den ena kvicka one-linern efter den andra.
Dom är mycket roliga.
Och högst av alla skrattar jag själv.
Imponerad och i det närmaste häpen över min egen briljanta humor.

När jag sen vaknar är jag bubblig i hela kroppen av skratt.
Oftast har jag vaknat av en armbåge över armen eller en hård knuff.
Jag vänder mig om mot min trolovade som då alltid har vänt sig med ryggen åt mitt håll.
-Skrattade jag, frågar jag ofta.
Det enda svar jag i detta läge brukar få är: Idiot.

En läsvärd blogg.

Jag har, lite sent, hittat Kristoffer Ahlströms fantastiska blogg.
Han finns på den tveksamma sajten Stureplan.se men skriver mycket underhållande och roligt.

Kristoffer är en av de fyra modiga från mediasverige som tog sig an Las Vegas Marathon för ett tag sedan. Och nu är han den enda som på allvar kan konkurrera med Jonas Crambys´blogg på Cafe.se.

Vi får följa den fd gotlänningen i hans liv, med fyller och bakfyllor, ångest och depressioner, jobb och fritid.
Och tro det eller ej. Efter att ha läst Crambys och Ahlströms bloggar finner jag mig själv sugen på att börja jogga/springa igen! Ahlström är en notorisk långlöpare som botar sina depressiva skov med långlöpningar på 2,5 mil.

Helt plötsligt vill jag också vara så.
Men sen sätter jag mig på min plats i tv-soffan och suget försvinner gudskelov omedelbart.

Nytt band

I are droid!
Ett svenskt band som iallafall är nytt för mig.
Dom släppte sin skiva "I are debut" någongång i somras och nu har jag äntligten fått tag på den.
Ny svensk indie som kickar stjärt är man ju inte direkt bortskämd med.
Men det här är bra, riktigt bra.

Me don´t like

Det här är några saker som jag verkligen inte gillar.

1. Personer som tar sig själva eller sitt jobb på för stort allvar. Det är ok om man är en hypersmart hjärnkirurg, det är inte ok om man är bibliotekarie eller kontorist.

2. Ont i halsen. Varje höst är det likadant. Feber och ont i halsen är mitt gissel och jag hatar det!

3. Faktumet att jag bor över tio mil från närmaste elitfotbollslag. En ljummen tisdagskväll är det underbart att vandra mot en ( ett?) stadion. Se elljusen slås på och höra de typiska fotbollsljuden från planen. Om jag ska åka till Örebro är det ett helt jävla företag och jag har bara tid och ork för 1 match per år. Värdelöst.

4. Lill-Babs. Kommentarer överflödiga hoppas jag.

Musik

Mitt arbete med att rippa plast till digital musik är snart färdig.
Naturligtvis har jag hittat gamla guldkorn, några av dom har inte spelats under det här milleniet.
Saint Etienne, Belly, Therapy?, Prince (alla albumen) och mycket mer.
Nu spelas det minst ett klassiskt album i mitt vardagsrum under vardagskvällarna.
Ibland behöver jag verkligen påminnas om att jag älskar musik.

Och när jag ändå är igång på ämnet: jag har börjat lyssna på jazz!
Det började lite lätt med några svängiga nutida skivor, bla Veronica Maggio, men nu börjar mitt intresse verkligen bli allvarligt.

Jag bryter verkligen ny mark här. Är inte ens säker på vad musiken jag lyssnar på kallas.
Jag vet att det inte är swing, inte heller dixie, men mer än så vet jag inte.
Det här är en helt ny värld för mig och jag känner mig väldigt rädd och lite orolig.

Favoritlag Italienska ligan.

Sampdoria.
Enbart för det överlägsna matchstället.
Horisontella ränder äger.

Sanna!

Nej, nej, nej.
Inte i semifinal.
Inte på första häcken.
Inte på det där viset.

Blicken när hon tittar efter konkurrenterna är plågsam att se.
Ibland gör idrott bara ont.

De olympiska spelen del 1.

OS har varit igång en dryg vecka.
Men det känns lite avslaget. Som hängiven sportidiot har jag sett fram mot spelen med stor entusiasm. Men vad var det jag längtade efter?
Var det simmarnas kollaps ( Nystrand x 2, Alshammar med blixtlåset), fotbollstjejernas programenliga plusikanten förlust eller Abrahamians obegripliga semifinal förlust?

Det är nog så att sommar OS egentligen börjar när friidrotten kör igång.
Visst har det varit jävligt spännande att se cykelmedaljerna, handbollstjejerna och framförallt tennisdubbelns fantastiska semifinal.
Men ändå. Var det bara det här jag längtade efter?
Jag har inte sett en hel herrfotbollsmatch än, jag har inte följt någon idrottare från försök ända fram till final, jag har inte riktigt engagerat mig än.

Är det så att vinter OS är roligare? Det vetefan men något skumt är det med det här.
Känner mig lite orolig.
Håller jag på att bli en normalintresserad tv idrottare?

Det får inte vara så.
Nu tar vi nya tag. Lassi K i final idag vid tio-snåret, herrdubbelfinal senare på eftermiddagen och Musse i hinderloppet någon gång framåt kvällen.
Och sen lite zappande till Canal + och premiären av Premier League.

Musik

Eftersom musikindustrin missade nedladdningståget för några år sedan går det nu sämre och sämre för storbolagen.
Skönt tycker jag.
Inskränkthet och okunnighet ska alltid bestraffas, gärna hårt.

Men det finns fortfarande några gamla stötar (som undertecknat) som gärna betalar en liten summa för ny musik. Men då ska det gå att ladda ner den, det ska vara hög kvalitet på komprimeringen och det ska inte finnas några restriktioner när du väl har köpt din låt eller ditt album.
Sådana alternativ är det ont om.

MEN, Marit Bergman tog ett härligt initiativ för ungefär ett halvår sedan. För 80 spänn om året får du varje månad en ny låt med tillhörande textfil och ibland också video.
Jag har alltid gillat Marit som artist mer än vad jag gillar hennes musik.
Men sedan hon började med detta projekt har hennes kvalitet höjts enormt.
Varje månad kommer det en ny hit, i juli var det en duett med Titiyo, 300 days in a row, som sopade banan med det mesta.

Gå in på maritbergman.net och stötta detta billiga och nyskapande projekt. 80 spänn har du råd med.