Mittåt

Jag har ägnat de senaste mornarna åt att promenera runt samhället.
Med P3 i lurarna.
Och nu har jag ändrat mig igen.

Morgonpasset med Olle och Martina är inte bara lyssningsbart, det är bra också!
Masen och kullan sköter ju sin uppgift alldeles strålande och är värda en hel del cred.

Min tidigare diss av P3 som fenomen avfärdas härmed hårt och bestämt.
Mammas nya kille och Cirkus Kiev skrattar jag väldigt mycket åt och Pang Prego (när Jesper Rönndahl är med) är också ett guldkorn i humortablån.

Brunchrapporten (om de sänder fortfarande) är däremot fortfarande skit.

Not so fun facts.

Jag läste någonstans att en bloggare bör blotta sina allra sämsta sidor för läsarna.
Nu tänker jag inte gå riktigt så långt men jag tänkte ändå avslöja en och annan lätt obehaglig sanning för er.
Vi börjar lite lätt.

Jag kommer väldigt sällan ihåg mina drömmar. Jag har lätt för att somna och sover djupt under större delen av natten. Ungar kommer och går till vårt sovrum men det är endast i undantagsfall som jag vaknar.

Dom gånger jag vaknar mitt i natten är det oftast av en dröm.
Och i 90% av fallen vaknar jag skrattandes.
Det är nämligen så att mitt undermedvetna tycker att jag är en stor komiker.
Två, tre gånger i månaden vaknar jag mitt inne i en dröm som för det mesta går ut på att jag är stjärnan i en sitcom.
Ungefär som Jerry Seinfelt.

Jag producerar fram den ena kvicka one-linern efter den andra.
Dom är mycket roliga.
Och högst av alla skrattar jag själv.
Imponerad och i det närmaste häpen över min egen briljanta humor.

När jag sen vaknar är jag bubblig i hela kroppen av skratt.
Oftast har jag vaknat av en armbåge över armen eller en hård knuff.
Jag vänder mig om mot min trolovade som då alltid har vänt sig med ryggen åt mitt håll.
-Skrattade jag, frågar jag ofta.
Det enda svar jag i detta läge brukar få är: Idiot.

En läsvärd blogg.

Jag har, lite sent, hittat Kristoffer Ahlströms fantastiska blogg.
Han finns på den tveksamma sajten Stureplan.se men skriver mycket underhållande och roligt.

Kristoffer är en av de fyra modiga från mediasverige som tog sig an Las Vegas Marathon för ett tag sedan. Och nu är han den enda som på allvar kan konkurrera med Jonas Crambys´blogg på Cafe.se.

Vi får följa den fd gotlänningen i hans liv, med fyller och bakfyllor, ångest och depressioner, jobb och fritid.
Och tro det eller ej. Efter att ha läst Crambys och Ahlströms bloggar finner jag mig själv sugen på att börja jogga/springa igen! Ahlström är en notorisk långlöpare som botar sina depressiva skov med långlöpningar på 2,5 mil.

Helt plötsligt vill jag också vara så.
Men sen sätter jag mig på min plats i tv-soffan och suget försvinner gudskelov omedelbart.

Nytt band

I are droid!
Ett svenskt band som iallafall är nytt för mig.
Dom släppte sin skiva "I are debut" någongång i somras och nu har jag äntligten fått tag på den.
Ny svensk indie som kickar stjärt är man ju inte direkt bortskämd med.
Men det här är bra, riktigt bra.

Me don´t like

Det här är några saker som jag verkligen inte gillar.

1. Personer som tar sig själva eller sitt jobb på för stort allvar. Det är ok om man är en hypersmart hjärnkirurg, det är inte ok om man är bibliotekarie eller kontorist.

2. Ont i halsen. Varje höst är det likadant. Feber och ont i halsen är mitt gissel och jag hatar det!

3. Faktumet att jag bor över tio mil från närmaste elitfotbollslag. En ljummen tisdagskväll är det underbart att vandra mot en ( ett?) stadion. Se elljusen slås på och höra de typiska fotbollsljuden från planen. Om jag ska åka till Örebro är det ett helt jävla företag och jag har bara tid och ork för 1 match per år. Värdelöst.

4. Lill-Babs. Kommentarer överflödiga hoppas jag.

Musik

Mitt arbete med att rippa plast till digital musik är snart färdig.
Naturligtvis har jag hittat gamla guldkorn, några av dom har inte spelats under det här milleniet.
Saint Etienne, Belly, Therapy?, Prince (alla albumen) och mycket mer.
Nu spelas det minst ett klassiskt album i mitt vardagsrum under vardagskvällarna.
Ibland behöver jag verkligen påminnas om att jag älskar musik.

Och när jag ändå är igång på ämnet: jag har börjat lyssna på jazz!
Det började lite lätt med några svängiga nutida skivor, bla Veronica Maggio, men nu börjar mitt intresse verkligen bli allvarligt.

Jag bryter verkligen ny mark här. Är inte ens säker på vad musiken jag lyssnar på kallas.
Jag vet att det inte är swing, inte heller dixie, men mer än så vet jag inte.
Det här är en helt ny värld för mig och jag känner mig väldigt rädd och lite orolig.

Favoritlag Italienska ligan.

Sampdoria.
Enbart för det överlägsna matchstället.
Horisontella ränder äger.

Sanna!

Nej, nej, nej.
Inte i semifinal.
Inte på första häcken.
Inte på det där viset.

Blicken när hon tittar efter konkurrenterna är plågsam att se.
Ibland gör idrott bara ont.

De olympiska spelen del 1.

OS har varit igång en dryg vecka.
Men det känns lite avslaget. Som hängiven sportidiot har jag sett fram mot spelen med stor entusiasm. Men vad var det jag längtade efter?
Var det simmarnas kollaps ( Nystrand x 2, Alshammar med blixtlåset), fotbollstjejernas programenliga plusikanten förlust eller Abrahamians obegripliga semifinal förlust?

Det är nog så att sommar OS egentligen börjar när friidrotten kör igång.
Visst har det varit jävligt spännande att se cykelmedaljerna, handbollstjejerna och framförallt tennisdubbelns fantastiska semifinal.
Men ändå. Var det bara det här jag längtade efter?
Jag har inte sett en hel herrfotbollsmatch än, jag har inte följt någon idrottare från försök ända fram till final, jag har inte riktigt engagerat mig än.

Är det så att vinter OS är roligare? Det vetefan men något skumt är det med det här.
Känner mig lite orolig.
Håller jag på att bli en normalintresserad tv idrottare?

Det får inte vara så.
Nu tar vi nya tag. Lassi K i final idag vid tio-snåret, herrdubbelfinal senare på eftermiddagen och Musse i hinderloppet någon gång framåt kvällen.
Och sen lite zappande till Canal + och premiären av Premier League.

Musik

Eftersom musikindustrin missade nedladdningståget för några år sedan går det nu sämre och sämre för storbolagen.
Skönt tycker jag.
Inskränkthet och okunnighet ska alltid bestraffas, gärna hårt.

Men det finns fortfarande några gamla stötar (som undertecknat) som gärna betalar en liten summa för ny musik. Men då ska det gå att ladda ner den, det ska vara hög kvalitet på komprimeringen och det ska inte finnas några restriktioner när du väl har köpt din låt eller ditt album.
Sådana alternativ är det ont om.

MEN, Marit Bergman tog ett härligt initiativ för ungefär ett halvår sedan. För 80 spänn om året får du varje månad en ny låt med tillhörande textfil och ibland också video.
Jag har alltid gillat Marit som artist mer än vad jag gillar hennes musik.
Men sedan hon började med detta projekt har hennes kvalitet höjts enormt.
Varje månad kommer det en ny hit, i juli var det en duett med Titiyo, 300 days in a row, som sopade banan med det mesta.

Gå in på maritbergman.net och stötta detta billiga och nyskapande projekt. 80 spänn har du råd med.

Inköp.

Saker som underlättar ens liv är bra. Jag har precis köpt in en sån manick.
Pinnacle Soundbridge HomeMusic tar mitt låtbibliotek från den stationära datorn till vardagsrummet med endast några klick på fjärrkontrollen.
En sjukt bra lösning som jag varit sugen på länge.

Det finns många dyrare och säkert bättre anordningar för detta ändamål men för lite drygt 900 spänn på Dustin Home är det ett självklart köp för mig.
Och jag blev inte besviken.
Bara internetradion är värd pengarna. Hur kul som helst att cruisa runt bland världens många stationer. Exempelvis går det att hitta ca 7000 stationer bara från USA. 70 från Sverige.

Jag har äntligen börjat ta tag i ordningen i mitt musikbibliotek. Rensar bort otaggade filer och rippar just nu nästan alla mina gamla köpskivor till datorn.
Nu ska plasten väck från bokhyllan.
Gäller bara att komma ihåg säkerhetskopieringen.

Det här skänker naturligtvis nytt liv till mina gamla skivor. Har lyssnat på allt från Scotch till George Michael de senaste dygnen. Mycket trevligt.

Favoritlag Allsvenskan.

Jag och Pelle Blohm kan tydligen ta varandra i hand. Våra gemensamma nämnare är Leeds och ÖSK.
Som ni ser är jag svag för spelande kreativa klubbar.

Orsaken till mitt ÖSK intresse är helt enkelt att jag bodde i Örebro det året klubben gjorde sin bästa säsong på mycket länge. 1994 tog laget silver och om jag inte minns helt fel avgjordes guldstriden i sista omgången då ÖSK skulle åka ner till Landskrona och hämta hem två poäng. Har för mig att det blev oavgjort, 1-1 eller 2-2 och IFK Göteborg kammade hem guldet istället.

Laget 1994 var riktigt bra. Arnor Gudjohnsen och Hlynur Stefansson bildade ett fruktat mittfältspar med isländsk hårdhet och finess. Magnus Powell och slaktaren från Polen Miroslaw Kubisztal spelade på topp. Mattias Johnsson gjorde succeartad debut i A-lags sammanhang. Anders Karlsson var spänstigare än någonsin i målet och Christer Fursth lekte bort högerbackarna på vänsterkanten.
Givetvis tränades gänget av legendare Sven Dala Dahlqvist.

Jag och en kompis hade våra platser på vad som då var nya läktaren och före varje match gick vi till kansliet och hämtade ut biljetterna.
Det var en härlig säsong och det har gjort att jag aldrig aldrig kommer ha något annat favoritlag i Sverige.

Favoritlag.PL

Jag deltog för några dagar sedan i en nätomröstning om favoritlag i PL.
Det fick mig att börja fundera lite över varför jag just dessa lag som favoriter.

Leeds: var sagolikt bra och sanslöst vanvettiga under början av 2000-talet. Harry Kewell, John Viduka, Alan Smith, Lee Bowyer, Danny Mills, Rio Ferdinand, Woodgate, Backe, Harte, Robinson, mfl spelade klassisk brittisk fotboll med tempo, passion och riktigt fula tacklingar. Och så får vi inte glömma att Teddy Lucic tillbringade några månader i Leeds, småjoggandes i sina älskade långbyxor.

Utanför planen betedde dom sig som ännu större svin och flera av spelarna hade säkert skakat galler om de inte hade varit fotbollsstjärnor.
Trots detta fastnade jag och vägen ner i seriesystemet har varit plågsam.

Min teori är att Leeds vid den här tidpunkten var allt som mitt förra favoritlag MUFC inte var. Underdogs, uppkäftiga och men en aggressiv "kings of the world" attityd.
Har följt de flesta spelarna under karriären och känner mig på stolt på ett snedvridet sätt när Aaron Lennon i Tottenham sprintar förbi sin försvarare.
Stoltheten försvinner dock ganska snabbt när väl inlägget kommer. Lennon måste vara den i Premier Leagues historia som prickat flest bollpojkar bakom målet vid inläggssituationer.

När nu Leeds har en bit kvar till den absoluta toppen i England gäller det ju att ha några alternativ att hålla ögonen på när augusti närmar sig.
Arsenal, för fotbollens skull.
MUFC, för att jag höll på klubben mellan 1982 och 2000.
Tottenham, för att en av mina vänner håller på klubben och så har Erik Edman spelat där.

Jag har aldrig förstått de här fullblodsupportrarna som bara följer "sitt lag" och struntar i allt annat. För mig är fotbollen det viktiga och råkar det vara något av mina favoritlag som spelar tittar jag extra noga men livet tar inte slut om de förlorar.

Fanatismen som ibland finns där hos de som är fullblodssupporters är inget för mig.

Drömelvan i England.

Alla fotbollsnördar bör kolla in detta.
Fantasy Premier Leauge på fantasy.premierleague.com.
Som drömelvan i Aftonbladet med den lilla skillnaden att det är riktigt bra fotbollspelare du tar ut.

Signa upp och häng med i den hetaste ligan av alla: Jonas Dahlquists "TTIAO - IIN". Ligan för de mest seriösa fotbollsnördarna i Sverige. Koden är:132262-36530 för att delta.

Den som läser det här, hänger på i ligan och har spöat mig vid säsongens slut bjuds på min berömda lasagne med tillhörande rödtjut.

Lästips.

Jag läser mycket snabbt. Har alltid gjort det.
Jag läser i stort sett bara pocketböcker och majoriteten av dessa är deckare eller thrillers av något slag.
Sommaren är därför problematisk. Jag har ganska mycket tid att läsa. Det kan bli en bok om dagen när det är som bäst ( inga stora trädgårdsprojekt under dagen).
Böckerna tar snabbt slut.

Därför brukar jag varje sommar koncentrera en vecka eller två på en oläst (det ÄR ett ord) författare.
I år tänkte jag koncentrera mig på Norge.
Anne Holt och Jo Nesbö ( hur i helvete gör man för att få det där o;et med ett streck rakt över?).

Anne Holt skriver bra om stora påhittade händelser i Norge med bla en kvinnlig psykolog och jurist i huvudrollen.

Jo Nesbö skriver om den alkoholiserade polisen Harry Hole. En antihjälte som hela tiden brottas mot sitt eget sug efter att fly verkligheten men som alltid skärper till sig lite lagom för att lösa fallet för att sedan falla ner i sitt svarta hål igen.

Båda författarna är ju mycket stora både i Sverige och Norge så det är inte direkt några nyheter jag kommer med här.
Men letar ni efter nya bra böcker tycker jag verkligen att ni ska kolla in dessa om ni inte redan gjort det.

Kleerup

Jag hade stora förhoppningar på Kleerups nya album. Men tyvärr blev jag besviken.
Visst är det skön musik och låtarna är bra om man hör dom en och en.
Dessutom verkar han vara en skön snubbe. Lite nonchalant begåvad och smart.

Men.

ALLA LÅTAR LÅTER LIKADANT.
När jag sitter i bilen och ska försöka hitta Marit Bergmanlåten upptäcker jag att det är i stort sett omöjligt att skilja låtarna åt genom att lyssna på de första 10-15 sekunderna.
Sen kommer sången och det blir lättare.

Nog måste han väl ha ideer till mer än en melodislinga?
Visst, det är små små skillnader i melodierna men jag trodde att skivan skulle vara nyskapande, spännande elektronisk musik som verkligen bröt ny mark.
Ungefär som Robyns senaste.
Eller The Knifes album från 2005(?).

Det här blev bara långtråkigt.

Besök.

Jag har inga större förhoppningar om att min blogg blir läst av några andra än dom som av misstag hamnar här.
Och risken är ju ganska stor att de som råkar titta in bara läser några rader och sen drar vidare.

MEN, OM det är några som läser mig vore det ju kul att veta vilka det är.
Eller i alla fall hur många det är.
Är det någon som vet hur man gör för att få veta hur många besökare man har?

Och ni som är här. Lämna en kommentar. Gärna snälla men ännu hellre ärliga.
Eller bara som en hälsning.

Läsvärd blogg.

I hastigheten glömde jag ju att nämna en av mina favoritbloggar.

Henrik Rydström på fotbollsexpressen. Den kaffepimplande åsiktsmaskinen som är lagkapten och har fått mig att gilla Kalmar FF mer än jag trodde var möjligt.
Han skriver mycket bra och han låter läsaren följa med förbi omklädningsrumsdörren och berätta om hur dom tränar, hur dom tänker och och beskriver en allsvensk spelares vardag på ett ärligt och underhållande sätt.

Jag vet att två av bröderna Elm bloggar. Tobbe Carlsson likaså. Men dom ska jag hålla mig undan. Risken finns att Kalmar FF blir alltför oemotståndligt och jag överger mitt gamla favoritlag ÖSK.

Målvakter

Nu var det dags igen.
Målvakterna i allsvenskan utmärker sig gång efter annan med osäkra och feltajmade aktioner.

Pa Dembo Touray gjorde som han brukar. Sprang rakt över en av sina egna backar med mål i baken som följd. Den här gången lyckades han träffa en motståndare också. Daniel Alexandersson fick smaka på massa x fart och fick utgå.
Jonas Sandqvist i MFF följde också sitt tidigare uppgjorda mönster när han slappnade av innan bollen var i famnen med det gamla vanliga resultatet. Bollen under kroppen och en kasse för motståndarna.
Dime Jankulovski spelade snällt fram en motståndare till öppet mål.
Daniel Andersson gjorde samma sak men där kom domarteamet till hjälp och vinkade av för offside.

En målvakt bedöms inte för sina mest otroliga räddningar utan efter hur ofta han släpper in billiga skitmål.
En hög lägstanivå är det som krävs och den ende svenske målvakt i allsvenskan som har visat detta är Johan Wiland.

Vi får hoppas att Isaksson och Wiland håller många år till.

Rättelse.

Jag vill bara göra klart att jag fortfarande gillar musiken på P3.
Det är pratet som jag inte orkar med.
Musiken i P3 är fortfarande en bra mix för mig, hiphop, soul, indiepop och listmusik är ganska precis det jag lyssnar mest på.

Ville bara klargöra det.

P3

Nu är det nog kört i alla fall.
Det senaste halvåret har jag, den mest hängivna P3 lyssnare jag känner, gått och stört mig på hur dåliga programmen i kanalen blivit.

Morgonpasset med Martina Thun och Olle Garp blir bara sämre och sämre, brunchrapporten mellan 11.00 och 13.00 är stundtals riktigt dåligt, mitt P3 med Marcela Moraga funkar inte alls för mig och din gata med Saman och Cynthia är häpnadsväckande dåligt.

Allt det här har jag stört mig på och plötsligt slår det mig.
Jag kanske har blivit för gammal för kanalen?
Är ju 35 och har för mig att kanalen siktar på 27,5 års åldern eller något sånt.
Jag är för gammal för min favoritkanal!

Vad ska jag göra nu då? Lyssna på P4?
Över min döda kropp.
Mix Megapol?
Möjligen på morgonsändningarna med Adam och Gry men inte mer än så.

På familjens lilla minisemester låg jag och lyssnade på P1 och P2 när familjen sov sent på kvällen. Är det dom kanalerna som återstår för mig nu?
Inte nog med att det är omöjligt att hitta kläder som inte är för ungdomliga och inte för gubbiga.
Nu ska jag hamna mellan radiokanaler också.

Ibland är det ingen höjdare att bli äldre.

Sport i tv.

Jag vet att jag sparkar in redan öppna dörrar här, men herregud TV4!
Produktionen runt matcherna i EM är bland det sämsta jag sett.
Ständiga reklamavbrott, frånvaro av intressanta reportage och minimalt med tid för analyser både före och efter matcherna.

Ola Wenström kom väl undan med hedern i behåll men jag kan inte låta bli att tycka att han är en smula överskattad.
Peter Jidhes självgoda pösighet känns bara tröttsam.
Bojan Djordic ska spela fotboll inget annat.
Pontus Kåmark var ok, men inte mer.
Robert Perlskog sköter sig väl hyfsat men det blir ofta övertydligt vilket lag han håller på i matcherna. Och hans ständiga gnäll på domarna borde förorsaka en uppsträckning av ansvarig chef.
Jens Fjellström var sämre än vanligt. Kanske smittade omgivningen av sig?
Magnus Hedman. TA BORT KARLN!!! Har absolut ingenting att säga som inte en vanlig div 4 spelare kan se. "Kryddar" sitt tröttsamma prat med anekdoter från Chelsea. Ja, Magnus. Vi vet att du var där några månader och det måste ha varit ditt livs bästa månader och vi är glada för din skull. Men nog nu.

Jag kom på mig själv med att sitta och vänta på att Peter Antoine skulle komma in som gäst.
Och det är ju normalt inte något riktigt bra betyg på en sportsändning.

Kan inte låta bli att känna mig lite orolig nu när TV4 har köpt upp Canal+.

Veronica Maggio

Ett tips för dig som gillar Amanda Jensens 60-tals doftande musik är Veronica Maggios album "Och vinnaren är".
Ett nästan helgjutet album med sköna produktioner och Maggios patenterade kaxighet i behåll.

Hon är snygg, kaxig på ett bra sätt och sjunger grymt bra.
En perfekt sommarskiva.

Golf.

Jag är en hängiven golfare, spelar som mycket jag hinner och har samvete till.
Kanske lite mer än jag har samvete till om vi ska vara ärliga.
Jag tänker på golf ca 40 gånger om dagen under sommarhalvåret.

Och nu, eftersom jag kan vara ganska skrytsam,och när det gäller golf,inte det minsta ödmjuk, kommer det första men säkert inte sista golfinlägget.

48 POÄNG!!!
Jag hade 48 jävla poäng på Säters GK för ett par veckor sedan!
Det mina kära, kära vänner är som om Olof Mellberg hade cykelsparkat in tre kassar i matchen mot Ryssland. Det finns liksom inte.

Jag sänkte mig från 17,8 till 14,2 på ett bräde och nådde därmed mitt mål för säsongen (under 15 i handikapp).

Det bästa var att Anton L och vår gamla kompis Tony B var mina med-/motspelare.
Finns inget bättre än att glänsa inför sina kamrater.

Det här är ett skrytinlägg och jag skäms inte ens.

Pappaledig.

Ok. Jag håller min stadiga takt med ett par inlägg/år.
Nu har jag lite för mycket fritid så då är det dags igen.

Vill bara pusha lite extra för några läsvärda ställen som jag hittat på det här nätet.

- They think it´s all over, and it is now: Jonas Dahlquist (canal+) grymt roliga insiderblogg som beskriver livet som kringflackande kommentator/reporter.
Killen har humor och är statistiknörd. Inte en helt vanlig kombination.

- Weirdscience: en blogg av Kjell Hägglund om TV. (och lite film och annan populärkultur också).
Läs VARJE dag för nya insikter i tv-dramats numer fascinerande värld.

- Tramps like us: en blogg av Jonas Cramby som jobbar på magasinet Café. Han började i vintras med att gå från total soffpotatis till Las Vegas Maraton-löpare. Nu fortsätter vansinnigheterna med träning för ett ultramaratonlopp som jag tror heter Les Sables eller något liknande. Typ femtio mil i öknen snackar vi om här. Jag läser inläggen med stigande panik. Han och hans gäng kommer ALDRIG hinna bli redo för detta lopp.
Helt beroendeframkallande.

-Fotbollsfrun: Ni har säkert hört talas om henne. Malin Wollin: ihop med Joakim Lantz i Kalmar FF´s backlinje och ivrig fotbollshatare. Det är svårt att hålla med om allt hon säger men det mesta framkallar ett litet leende.

Bra.
Slut för denna gång.
Vi ses om något år.